Texten - spår och tecken i naturen
Jag plockar upp små bitar av död ved som jag hittar på marken mellan tallarna i närheten av där jag bor. Jag betraktar noga spåren på dess yta. De ser ut som hemliga tecken. Som en skrift från en främmande kultur.
När jag försöker förstå vad det är jag ser börjar jag känna något djupt inuti min kropp. En liten rörelse. Som om min varelse och språket som jag försöker läsa på något sätt hör ihop. Kommer vi kanske båda från samma tid? Är det något som jag glömt bort?
Tecknen blir till en slags tröst. Som en välkänd och trygg melodi i det bakre av mitt medvetna lyssnar jag till den medan livet pågår.
Jag fortsätter att plocka bitar från marken och på internet hittar jag en bok som ska kunna förklara spåren. Den är nästan omöjlig att få tag på, men den finns på campusbiblioteket i stan så jag lånar den där.
Boken är inte vad jag hade föreställt mig. Jag hoppades på något mer likt ett uppslagsverk eller ett lexikon med förklaringar för varje tecken. Istället är bilderna svårtydda, ibland lite otydliga och alltid olika varandra. Jag hittar inget system.
Jag börjar bearbeta bilderna från boken tills de blir närmre det jag sökte. Tydligare.
Men under arbetets gång börjar de successivt bli mer otydliga igen. Olika färger, teman, tankar, tekniker och material bryter sig fram och rör till det.
Jag känner en stress över att ha tappat kontrollen över det jag försökte kontrollera.
Kaoset är över mig och jag ger upp.
Slutligen inser jag att alla försök att kontrollera är lönlösa. Och onödiga.
Allt har sin egen ordning. Det rinner fram och jag kan välja att bara följa med.
Jag tror faktiskt att det blir bäst så.
Foto: Fanny Carinasdotter