Konstnär: Helena Wikström — Sett i det strömmande vattnet och hört i den viskande vinden

Sett i det strömmande vattnet och hört i den viskande vinden.*

Jag försöker förstå gränslandet där älven och strandkanten möts, en obestämd plats som ibland hör till flödet och ibland är strandkant. Söker mig till det bökiga, ostädade och går ner mig i dyn till knäna. River upp den invasiva vattenpesten och går genom strandkantens sly. Hatar slyet - men dras till det på samma gång. Följer vattendraget nedströms och viker av från stigarna. Denna tid - när isarna brister. Vårfloden som inte längre är fri - men som jag vill skriva om ändå bara för att få skriva om vårfloden och få längta efter en översvämning.

Montenegro. Hur barnen flöt som korkar i det klargröna vattnet nedåt längs vårströmmen, in bland träden i översvämningen och hur vi fångade in dem nedströms.

Allt är så begripligt och tydligt nu innan trädens grönska tar över. Vill vara kvar i detta läge länge till. Ett läge där vinterns förruttnelse och vårens födelse pågår samtidigt och deras lukter blandas. Hur fotspåren på isen som förut var nedtrampade gropar nu sticker upp som öar på de nedströmsflytande isflaken. Älven, för stor och kontrollerad i sin svärta. Det svarta vattnet med sina onaturliga virvlar som bildas nedanför kraftverkets utlopp.

Följde två kajakklubbar i San Sebastian under en vecka. Floden heter Urumea. Hur de måste förlägga sina träningspass efter tidvattenkalendern. En vattenrörelse åt båda hållen så märklig för mig.

På vandring till Sállajiegŋa. Jag ville se glaciären kalva i det gröna vattnet men vi är för tidiga och isen ligger kvar. På vägen tillbaka tar vi oss inte över jokkarna utan tvingas gå hela vägen ned till sjön för att kunna vada över. Den starka kalla strömmen emot benen.

Jag möter honom vid ett vadställe där man kliver över det grunda vattendraget på utlagda stenar. Han ställer sig i vägen för mig, låter mig inte komma fram, som om han ville förhindra att jag tar mig över till andra sidan. Han uppträder dock inte särskilt hotfullt, har heller inget vapen så vitt jag kan se. Men vi kommer i brottning med varandra, det går inte att undvika. Vi tar livtag på gammalt hederligt sätt, han är stark, kanske starkare än jag, och han får från början det bättre greppet.
Men jag känner mig i god form, jag står väl emot hans ansträngningar att få mig ner på knä eller fälla omkull mig, och snart tycker jag mig märka att han flämtar mer än jag, är mera ansträngd, jag kan kanske vinna över honom genom större uthållighet.

Vi brottas länge utan något avgörande, vi verkar jämngoda och kan lika bra ge upp kampen. Det säger jag också åt honom, något flämtande, och han svarar ännu mera flämtande att det går han med på, vi ska släppa greppet om varandra samtidigt och gå var sin väg. Ja, så gör vi oss fria och skyndar åt var sitt håll. Det slår mig då att jag aldrig sett mannens ansikte, antingen han lyckats hålla det bortvänt hela tiden eller dolt det på annat sätt, om han inte rent av varit utan ansikte! en misstanke som plötsligt kommer mig att rysa. Kan det i stället för en man ha varit ett spöke eller en djävul, möjligen en ängel? Men hans kropp var varm och klibbade vid min av svett, verkade fullt levande och mänsklig. Fast hur förhöll det sig: har vi brottats med nakna kroppar? Det verkar så, det måste vi ha gjort. Har vi varit nakna från början eller har vi kastat av oss kläderna innan vi börjat brottas? Det fortfar jag att grubbla förgäves över långt sen jag kommit över vadstället. *

För 50 euro dök han ned från den emblematiska bron. Han flög långt genom luften ned i den kalla floden från vars botten han triumferande återvände med en sten som bevis på att han lyckats. Efteråt bjöd han på starkt kaffe och visade tidningsurklipp.

*Arthur Lundqvist - Sett i det strömmande vattnet och hört i den viskande vinden